Geologisk lagring av koldioxid – en säker och mogen teknik

Bio-CCS (Bioenergy Carbon Capture and Storage) innebär att biogen koldioxid fångas in, förvätskas och lagras permanent i berggrunden eller under havsbotten. Men kan vi verkligen vara säkra på att koldioxiden stannar där den har pumpats ner? Ja, det kan vi faktiskt.

Geologisk lagring av koldioxid är den sista delen i bio-CCS-kedjan. Lagringen är permanent. Den förvätskade koldioxiden som fångats in och avskilts har transporterats med fartyg till slutlagringsplatsen och pumpats ner i berggrunden (onshore) eller under havsbotten (offshore). Där kommer den att stanna. Över tid mineraliseras den och blir en del av berggrunden, som kalksten – kalciumkarbonat – eller annat karbonat. Riskbedömningar visar att 99,9 procent av den injekterade koldioxiden stannar inom lagringsplatsen sett över 100 år¹. Om den mot förmodan skulle läcka ut i atmosfären igen, händer inget annat än att klimatnyttan går förlorad för just den infångade koldioxiden.

Tekniken har använts sedan 1970-talet

Att permanent lagra koldioxid är inget nytt. Det är en säker och mogen teknik som har använts sedan 1970-talet. I Norge har koldioxid lagrats under Nordsjön sedan 1996. Koldioxiden lagras i akvifärer i berggrunden på stort djup, cirka 800 till 2500 meter. Där finns ett tryck och en temperatur som ger bäst förutsättningar för att lagra förvätskad koldioxid.

Akvifärer är djupt liggande saltvattenfyllda och porösa formationer. Ovanpå behövs ett ”lock” i form av en tjock och tät bergart som skiffer eller lersten, som hindrar koldioxiden att tränga upp till markytan. Lagringsplatsen behöver också ligga i ett område med låg tektonisk aktivitet, alltså att kontinentalplattornas rörelse är liten.

Ingen slutlagring i Sverige på länge

Utvecklingen av lagringsplatser för avskild koldioxid går snabbt. Lagringsplatser utvecklas just nu längs kusten i Norge, Danmark, Skottland, England, Nederländerna och på Island. Slutlagring på svensk mark utreds av Sveriges geologiska undersökning, SGU, men kommer antagligen inte att bli aktuellt förrän tidigast på 2030-talet. För Söderenergis bio-CCS-projekt lutar det åt slutlagring i Danmark eller Norge.

En vanlig missuppfattning är att gamla olje- och gaskällor används för lagring av biogen koldioxid i bio-CCS-kedjan. Det stämmer inte. Det finns mängder av data från tidigare olje- och gasprospektering, som kan användas för att leta efter lämpliga platser för lagring av koldioxid, men gamla oljekällor används alltså inte när det handlar om bio-CCS.

Läckage innan koldioxiden når slutlagringsplatsen då?

CCS-teknik används för både biogen och fossil koldioxid och undersökningar visar att risken för läckage är som störst under transporten och när koldioxiden ska pumpas ner i lagringsplatsen². Koldioxid är inte giftigt, vi andas det hela tiden, men vid koncentrerad mängd finns viss kvävningsrisk. För att minimera riskerna finns ett omfattande regelverk som gäller under alla CCS-teknikens stadier. Det finns också mycket erfarenhet inom området att ta hjälp av, exempelvis erfarenheter av riskminimering vid transport av naturgas som går att applicera inom CCS. På Söderenergi används kraftfulla datorsimuleringar för att designa en anläggning med minimala risker för och vid läckage.

Högt ställda krav på lagring av koldioxid

Väl inne i lagringsplatsen blir den förvätskade koldioxiden mindre och mindre rörlig över tid. Genom att följa de kvalitetskrav som ställs på den förvätskade och nedkylda koldioxiden, att välja lagringsplatser med de rätta förutsättningarna och följa lagar och regler för injektering och övervakning, är risken för läckage minimal även i ett tidigt skede.

Källor:
¹UK Government report on geological storage (2023)
²Energimyndigheten.se/klimat-miljo/ccs
IPCC Special Report on Carbon Dioxide Capture and Storage (2005)
Sveriges geologiska undersökning (SGU)